Bertrand Russell beskrev i sin dagbok när han besökte Sovjet 1920 hur ordet ”kamrat” användes för att hyckla en jämlikhet som inte fanns. Vi använder i vår tid ett ord, ”medarbetare”, i samma syfte. Och knepen fungerar. Även de förtryckta tycker att orden är trevliga och säger själva ”kamrat” och ”medarbetare”.
Demokrati och marknadsekonomi
På 60- och 70-talen hade ordet ”marknadsekonomi” en negativ klang. Som på kommando började alla borgerliga politiker att alltid koppla orden ”demokrati” och ”marknadsekonomi”. Det fungerade också. Den positiva laddning ordet ”demokrati” har överfördes till ordet ”marknadsekonomi”. Det har till och med blivit svårt att tänka sig ett demokratiskt samhälle utan en fri och oreglerad marknad. Val av ord styr vår tanke.
Brukarmakt och valfrihet
Om man är konsument och kund kan man välja och bestämma sig för vilken vara eller vilken tjänst man vill betala för. Om man tror på eller verkar för att välfärdstjänster ska vara produkter på en marknad är detta rätt ordval. Och det låter trevligt. Du har en skolpeng och får själv bestämma! I vulgärpropagandan heter det annars att i den offentliga välfärden är det kommunalgubbarna och landstingspamparna som får bestämma och inte du.. Så låter det. I själva verket har valet av pedagogik, sjukvård och omsorg bestämts i samråd med dig av den välutbildade profession som tillhandahåller tjänsterna inom den offentliga välfärden. Det finns något som är bättre än ”valfrihet” och som vi bör kräva av vår välfärd! Nämligen att den håller en så hög och jämn standard så att vi inte behöver välja. Vissa saker måste alltid fungera. Om du har ett barn med dyslexi ska skolan hålla en så hög standard överallt utan att du som förälder ska behöva välja rätt skola. Ett sådant system drabbar annars barn vars föräldrar inte klarar av detta val. Det kräver också att de olika aktörerna på välfärdsområdet samarbetar istället för att konkurrera. Sjukhus, vårdcentraler, skolor, förskolor och äldreboenden ska samarbeta och se till att barnen, eleverna, patienterna och de äldre hamnar där de får den bäst individuellt anpassade välfärdstjänsten. Samarbete skapar mångfald, konkurrens motsatsen. Och man bör ge respektive professioner mer att säga till om när det gäller att organisera sitt arbete. Klåfingriga politiker och administratörer borde vara lite mer ödmjuka. Trots att jag arbetat 40 år inom sjukvården är jag inte övermodig nog att tro att jag på något sätt kan göra ett vettigt val av den sjukvård jag behöver nu när jag blivit patient. Jag är inte kund utan patient och ställer därför högre krav på sjukvården. Den ska alltid fungera och hålla så jämn och hög kvalitet att jag inte ska behöva välja. Om de olika enheterna inom välfärden samarbetar ökar mångfalden och kvaliteten – om de konkurrerar minskar båda. Och – suck – även denna propaganda fungerar. ”Valfrihet” och fraser som ”du får själv bestämma” låter så bra att alla partier säger sig slå vakt om ”valfriheten”. Låt oss när det gäller välfärdstjänster lämna kommersialism, marknadsekonomi, konkurrens och kundperspektiv bakom oss och kämpa för att den offentliga, skattefinansierade välfärden håller en så hög och jämn standard att vi inte behöver välja. Det är visserligen inte lätt att upprätthålla kvalteten i skattefinansierade verksamheter med en politik som ständigt sänker skatterna och som till underpris säljer ut våra gemensamma tillgångar, men en omläggning av dagens politik är möjlig. Och en sådan omläggning behöver inte ske raskt och bryskt utan kan ske så att inte anställda, elever, patienter eller äldre (medarbetare och brukare för att använda lobbyisternas ordval) drabbas. I en marknadsstyrd välfärd däremot ställs krav på utökade kontroller och att enheter som inte håller måttet stängs.
Påfågelns stjärt och modets växlingar – en oseriös iakttagelse.
Evolutionsbiologer har utvecklat teorier som förklarar varför påfågeln utvecklat sin gigantiska och rimligen opraktiska men stiliga stjärt. Några mänskliga motsvarigheter:
Stora hattar i öst och överdrivet stora halsdukar i vår riksdag. Varför?
Moderaterna har nu i en ”debattartikel”, här, förklarat
”att Moderaternas, historiskt sett, ofta entydiga fokus på privatiseringar kommit till vägs ände.”
Partiet ”positionerar” sig i propagandan till vänster om Socialdemokraterna som för en tid sedan lade fram sin ”affärsplan” för vårt land. Frågan är om inte Moderaterna nu är alltför listiga för sitt eget bästa? Ingen kan väl gå på det här? Men – suck- troligen fungerar det tillräckligt ofta för att ge några extra röster. Om inte till Moderaterna så till Sverigedemokraterna. Artikeln kan därför vara värd att studera i detalj. Inte för sitt politiska innehåll. Utan som ett exempel på politisk propaganda.
Ägarformen
Man börjar med att upprepa sitt mantra
”Fokus på tillgänglighet, kvalitet och effektivitet störs dock alltför ofta av en debatt om formerna för utförandet”
för att undvika en diskussion om det som för de flesta är uppenbart. Nämligen att kvaliteten på välfärdstjänsterna beror på ägarformerna. Bara möjligheten och misstanken att de som tillhandahåller vår välfärd kan motiveras av girighet och vinstintresse och inte av intresse för sitt uppdrag (vård, undervisning…) försämrar kvaliteten. Ingenting hindrar att i det system som nu råder finns privata aktörer som gör bra ifrån sig. Eldsjälar. Men vi ska ha ett system för vår välfärd där inte tal om vinst, marknader etc ens kan smyga sig in. Detta för att bara misstanken om att detta kan vara fallet förstör kvaliteten!
Soppkök
Vidare ska välfärden vara heltäckande och jämlik. Bara det offentliga kan garantera detta. Till skillnad från SvD:s ledarsida, här, tycker de välgörenhetsorganisationer som ordnar soppkök i Stockholm inte att detta borde vara deras, utan ”samhällets” sak. För att mötas av ett hånfullt formulerat nedlåtande argument
”Men det är ni, bästa arrangörer, som är samhället.”
Som om det moderaterna kallar ”det civila” samhället helt skulle kunna ersätta det offentliga.
Alltså hör varken privata eller ideella aktörer hemma i välfärdssektorn. Ideella organisationer har i likhet med de privata alltför ofta sekundära motiv för sitt agerande. Inte girighet men ibland en missionerande religiositet. Hör bara på namnet ”Stadsmissionen”. Vi behöver ägarformer som gör att inte ens misstanken finns om att det är sådana sekundära motiv som styr handlandet hos de som undervisar och de som vårdar. Allt detta hindrar inte att det finns privata aktörer och NGO:s som tonar ner sina sekundära motiv, ibland helt, och gör bra ifrån sig. Men eldsjälar, mångfald och valmöjligheter kan och bör finnas (och har funnits) i det offentligas regi. Där välfärdstjänsterna hör hemma. Och de bör finansieras i sin helhet med skatter och inte med avgifter eller ”kompletteras” med privata försäkringslösningar. Det sistnämnda är nog det som Moderaterna egentligen ”positionerar” sig för. Men för att förstå att detta är deras mål får man i den här skickligt utformade artikeln verkligen läsa mellan raderna. Man kan undra vem som skrev artikeln? Det var nog Per Schlingmann. Inte vilken reklamman som helst! Utan även han en utbildad ekonom minsann. Trots att han är från Borås och därmed mindre smart än Anna Kinberg Batra om hon får säga det själv så är det nog han som hållit i pennan.
Marknad
Välfärdssektorn är för övrigt inte en marknad. Våra barn är elever, inte kunder. Våra sjuka är patienter, inte kunder. Att vara kund är sämre. Mycket sämre. Man riskerar nämligen att bli manipulerad av reklam och att bli en ekonomisk förlorare i kontakten med smarta affärsmän med även i dessa sammanhang ett betydande informationsövertag. Dessutom riskerar vi att välfärden inte blir jämlik. Har man pengar eller om man tillhör en religiös församling kan man i ett sådant samhälle ju råka få det bättre än andra.
”Öppna och väl fungerande marknader är en förutsättning för att god samhällsservice kan nå alla.”
skriver de båda moderaterna i sitt debattinlägg. Lägg märke till att båda är ekonomer. Dessa båda låtsas nu slå vakt om det offentliga:
”Gemensamt ägda bolag kan vara ett viktigt komplement när enskilda aktörer inte kan garantera en hög samhällsnytta eller ge de långsiktiga villkor som krävs för att vara värdeskapande.”
Men de kan inte låta bli att i förskönande ordalag skildra resultatet av de utförsäljningar, privatiseringar och avregleringar som likt en tsunami lämnat förödelse efter sig
”Monopol har brutits och nya marknader har öppnats. Vi har sett högre produktivitet, höjda reallöner och ökad stabilitet. Exempelvis har öppnandet av telemarknaden, tillsammans med den tekniska utvecklingen, lett till att telekomindustrin kunnat bli en viktig tillväxtfaktor för den svenska ekonomin.”
I ett enda fall har privatiseringarna, utförsäljningarna och ”konkurrensutsättningarna” inte lett till kvalitetsmässiga katastrofer. Telemarknadens utveckling beror nog mer på utveckling av tekniken än på ändring av ”ägarformen”. Telemarknaden (ett oligopol) kan knappast beskrivas i termer av ”tydligt och ansvarsfullt ägande”. VD:n för Telia-Sonera hör väl efter korruptionsskandalerna snarast hemma i fängelse. Gåta: Vad är skillnaden mellan en VD och en ansvarig utgivare? Svar: Två skillnader, Den ena får bra betalt för sitt ansvarstagande. Den andra får ta ansvar. Gissa vem som är vem? Risken att Lars Nyberg åker i fängelse är nog minimal. Telia-aktien är (var?) en så kallad ”folkaktie”. Ska vi nu ge svenska folket näringsförbud? Bara en tanke… Har svårt att komma på något annat exempel på där privatiseringar och avregleringar lett till förbättringar. Inte el-marknaden Inte tågen. Inte posten. Inte apoteken. Absolut inte skolan. En korrektare beskrivning är nog att vårt samhälle delvis raserats.
Det vore för övrigt intressant att få höra två ekonomer analysera begreppen ”marknad” och ”vinst” när det gäller våra välfärdstjänster. Exakt på vilket sätt är det meningsfullt att tala om ”vinst” när det gäller att tillhandahålla gratistjänster? Vi kan här bortse från de, i och för sig stötande, avgifter som belastar sjukvården innan högkostnadsskyddet slår till. Våra barn får gratis undervisning. Vår vård ska i princip vara gratis och solidariskt finansierad över skattsedeln. Även de som dör knall och fall i 90-årsåldern utan att någonsin dessförinnan varit sjuka ska var med och betala vår gemensamma sjukvård. Även de barnlösa ska vara med och betala våra barns skolgång. Detta är innebörden i ”solidarisk” finansiering. Argumentet är att allas hälsa och alla barns skolundervisning är ett intresse för samhället i sin helhet. Även de barnlösa och de friska gynnas. Precis som även de utan bil har nytta av våra motorvägar. Kan då skattefinansierat, gratis tillhandahållande av välfärdstjänster generera något som bör kallas ”vinst”? Svaret på den frågan är helt enkelt : Nej! Enda skälet till att tala om ”vinst” och ”marknad” är om man egentligen på allvar vill ”öppna” denna lukrativa marknad för de aktörer som står och stampar i kulisserna. En välfärdsmarknad med avgifter och privata försäkringslösningar. En enda gång i artikeln nämns det allra fulaste ordet: ”skatter”. Och det är när man betonar att privata aktörer i välfärden ska ha ”hög skattemoral”. Populistiskt nog. Inte ett ord om den egna politiken att drastiskt sänka skatterna i vårt land och hur det påverkat vår välfärd.
Den fula offentligheten
Frågan är nu varför de båda ekonomerna envisas med att hylla ”fungerande marknader” och inte kan låta bli att förtala välfärdstjänster i offentlig regi?:
”Få vill tillbaka till det reglerade Sverige, där samhällsservicen var mer begränsad, personalen i välfärden var hänvisade till endast en arbetsgivare och människor inte kunde välja bort dåliga välfärdsalternativ.”
Detta efter att ha för moderaterna hyllat den offentliga sektorn på ett för vårt ”Nya Arbetarpartis” propagandaministär typiskt sätt:
”Det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige. I dag är det en viktig motor i samhället. Exempelvis drivs 90 procent av äldreomsorgen och en majoritet av skolorna i kommunal regi. Samhalls arbete med att skapa meningsfull sysselsättning för personer som annars löper risk att hamna i utanförskap är ett gott exempel på hur statligt ägda bolag tillvaratar samhällsintresset när enskilda aktörer inte räcker till.”
Kvaliteten
Sedan kommer deras ”coup-de-grace”. Man diskuterar, hör och häpna, kvalitetskriterier. Men inte helt och fullt. Det offentliga är ”ett komplement” till marknaden. Välfärdsbolagen ska verka med ”marknadsmässiga krav”. Lika villkor med privata aktörer krävs av det offentliga. Inte motsatsen. Dessutom en rad självklarheter som alla låter bra. Långsiktighet. Ekonomisk ansvarsfullhet. Hållbarhet. Mångfald. Jämställdhet. Öppenhet. Föredömlighet. Med det sista menas att man avkräver de privata aktörerna ”hög skattemoral”. Kul sagt av två moderata ekonomer. Hög skattemoral är ju en moderat paradgren som bekant. Fan tro´t? I år på SvD:s ledarsida, här, beskrivs vårt land med ordet ”skattehelvete”. Det ligger nog närmare sanningen om vad moderaterna egentligen tycker. Till slut upprepar man sitt huvudbudskap:
”Frågan om drift- och ägarformer bör i sig själv aldrig vara det centrala. Vi är varken ett parti för enbart privatiseringar eller ett expanderat gemensamt ägande.”
Nu är frågan: Vad saknas i denna moderata argumentation?
Nedrustningen av det offentliga
Till skillnad från de båda debattörerna är jag inte ekonom och borde därför veta bättre än att ha åsikter i dessa frågor. Att jag arbetat ett helt yrkesliv i akutsjukvården väger lätt. Det förstår jag. Men jag är född och uppväxt i Stockholm varför mina åsikter kanske ändå kan vara värda att lyssna på. Jag är ju inte någon ”lantis”. Ända sedan ”den underbara natten” och skatteomläggningen har vår offentligt drivna sjukvård utsatts för drastiska nedskärningar. Ofta årliga sparbeting på miljontals kronor. Och detta för medelstora sjukhus. Detta har med självklarhet påverkat kvaliteten till det sämre. Därmed inte sagt att det inte funnits utrymme för förbättringar i skötseln av den offentliga sjukvården. Mycket av talet om hur dålig, byråkratisk och ineffektiv offentligt drivna sjukhus är bygger dock för övrigt inte på fakta. Studier i länder som kan jämföra visar entydigt att privatsjukhus med vinstintresse har högre kostnader för administration, är mindre kostnadseffektiva och producerar sjukvård med sämre kvalitet. Tvärtemot vad som påstås i propagandan ökar politikerstyrningen av sjukvården i de, ännu inte privatiserade men väl, bolagiserade sjukhusen i vårt land. Och för övrigt. Hur kan vår så förtalade offentliga sjukvård klara sig så bra jämfört med sjukvården i andra länder om den nu skötts så dåligt? Men – suck- ekonomerna tror nog på allvar på sina marknadslösningar. Därför plågas sjukvården inte bara av drastiska ekonomiska nedskärningar utan också av ständiga omorganisationer. Våra politiker och våra ekonomer kan inte låta de yrkesverksamma inom sjukvården få förtroendet att själva organisera sin verksamhet. Detta trots att sjukvårdens yrkesgrupper alla är högt utbildade. Visserligen inte på Handelshögskolenivå – men ändå. Modellerna hämtas oftast från tillverkningsindustrin. Toyota står modell. För att inte se att detta är idiotiskt krävs nog att man är ekonom. Nu senast har Svensk Näringsliv gett VD:n på Scania i uppdrag att utarbeta ”kvalitetskriterier” för sjukvården, här. Det är glädjande att direktörer för bilfabriker har ett så gott självförtroende. Men, är det vettigt? Svaret är återigen: Nej! Liknande synder finns också i det förgångna. En gång i tiden stod militären modell för sjukvården. Rester av denna vurm lever fortfarande kvar i och med att det på våra sjukhus fortfarande finns ”staber” och ”divisioner”. Man lär inte alltid av sina misstag. Beskäftiga ekonomer och politiker, sensationslystna media och människor som aldrig varit sjuka en dag i sitt liv tror sig alla om att sitta inne med svaret bättre än de som arbetar i de yrken det gäller. Det är inte utan att man misstänker att det finns två sorters moderater. En naiv skara som på allvar tror på marknadslösningar. Och en ”hård kärna” som cyniskt utarmar den offentliga välfärden medvetet för att få argument för lukrativa marknadslösningar framöver. Lobbyister finns, men syns inte. Inte i vårt land. Den dåliga offentliga välfärden måste kompletteras, Inte stärkas över skattsedeln.
Pusselbitarna faller på plats
Hur ska vi nu förstå Moderaternas ”utspel”? All argumentation stämmer om vi verkligen gör en marknad av våra välfärdstjänster. Där finansieringen sker med avgifter och privata försäkringar. Då blir vinster fullt möjliga och själva begreppet ”vinst” till och med begripligt. Om vi gör sjukvårdstjänster till produkter som kan säljas på en marknad blir även bildirektörernas kompetens relevant. Och om vi låter det offentliga vara ett komplement till marknaden. Inte mer. Vad vi då får är en bra (betyder ”utarmad”) basal välfärd för de flesta i ett samhälle med låga skatter (”arbetslinjen”) och litet guldkant på tillvaron för de som kan och vill kosta på sig detta. Exakt så sa Per Schlingmann på ett seminarium om framtidens välfärd redan för något år sedan. De enda som diskuterar med något så när öppna kort från borgerligt håll är Svenskt Näringsliv, Timbro och SvD:s ledarsida. Sanningen om vad moderaterna verkligen vill kommer fram där, inte i detta överlistiga propagandastycke. Maria Ludvigsson har på SvD: s ledarsida sagt att striden framöver kommer att stå mellan de som förordar höjda skatter och de som kan tänka sig ett komplement med försäkringslösningar. Men bockfoten får inte synas. Inte i DN. Den egentliga avsikten måste till varje pris döljas. Därför tjatet om att man inte får diskutera ägarformen. Våra båda moderater kan lika lite dölja vad de har på hjärtat som Basil Fawlty en gång i tiden kunde i den här scenen:
Bara det faktum att man tjatar om hur viktigt det är att inte diskutera ägarformerna visar faktiskt med all önskvärd tydlighet vad det är moderaterna vill ha, men inte vågar nämna. Marknadslösningar. Den psykologiska mekanismen är densamma som i scenen ovan. När de båda skribenterna dessutom är ekonomer måste man vara blind för att inte genomskåda detta propagandastycke. Avsikten är att ”öppna marknader” och låta den offentliga välfärden utgöra ett basalt komplement. Och naturligtvis kallar man detta i andra sammanhang för att ”slå vakt om välfärdens kärna”. Med sänkta skatter blir denna kärna så näringsfattig att vi även framöver kommer att behöva komplement i form av soppkök tillhandahållna av välgörenhetsorganisationer i det ”civila samhället”. ”För vi tror ju på människors förmåga att själva…” ”Att betala skatter är slöseri.” Entreprenörer som är filantroper ser däremot till att pengarna verkligen kommer till användning enligt moderat tro. Läs här och läs ”Det sovande folket” av Fredrik Reinfeldt. Och både soppkök, filantroper och försäkringslösningar kommer att behövas i Alliansens Sverige.
På Svenska Dagbladets debattsida påpekar denne nationalekonom vid Stockholms Universitet, här, några nackdelar med RUT-avdrag för läxhjälp på gymnasienivå. Undervisningskostnaden i skolan är enligt hans beräkningar 60 kr/elevtimme. Att jämföra med 249 kr/elevtimme för ”läxhjälp” enligt My Academys hemsida. Själv kan jag hitta priset 450 kr/timme hos Studie-Intensiven. I skolan ges undervisningen av kvalificerade lärare vilket inte är fallet när privatundervisningen ges i hemmet. Samhället kostar på barnen 45 000 kr per år och elev medan man nu via RUT-avdraget är beredd att bekosta extra privatundervisning i hemmet med 100 000 kr per år och elev. ”Läxhjälpens” kvalitet kontrolleras inte och kommer bara den tillgodo som har råd att betala halva kostnaden. I Studie-Intensivens fall alltså 225 kr/timme.
Maria Abrahamsson (M)
Hon säger, här, att RUT-reformen varit en ”hejdundrande” succé, i stort sett självfinansierad och det mest effektiva i kampen mot det kvittolösa samhället. Utan att närmare förklara hur påstår hon att Vlachos gör sig skyldig till en ”närmast dilettantisk sifferexercis”. Hon avslutar med att säga
”Äntligen kommer också så kallat vanligt folk i de lägre inkomstlägena tack vare skattelättnaderna få råd att köpa normal avlastning i hemmet, däribland läxhjälp åt sina barn.”
Slutsatser
Att påstå att någon resonerar ”dilettantiskt” utan att förklara varför man anser detta är inte ett argument utan en förolämpning. Och dålig debatteknik. Mycket av moderaternas problem är att de oftast har hamnat ”i dåligt sällskap” Umgås man bara med andra moderater i Stockholm upplever man helt säkert RUT-avdraget som en ”hejdundrande succé”. Statistik, här, visar på stora skillnader mellan till exempel Danderyds och Gällivares kommuner när det gäller utnyttjandet av RUT. 15 respektive 0,4% av hushållen utnyttjar avdraget i de båda kommunerna. Idén att bekämpa det ”kvittolösa samhället” genom att legalisera skattebrottslighet kan nog bara en moderat komma på. Innerst inne tycker man nog som moderat att det är skatterna som är ”kriminella” och inte skattefusket. Se mitt tidigare inlägg, här, för att läsa om RUT-avdragets tillkomsthistoria och hur idén till denna skattesubvention av de välbeställda kläcktes av kriminella hjärnor på 90-talet. Det sista är inte en förolämpning av de politiker som kom på idén utan en saklig beskrivning av hur det gick till! I mitt tidigare inlägg framför jag argument för att använda dessa hårda ord. Dessutom är det långt ifrån säkert att brottsligheten minskar i och med RUT (och ROT). Fusk vid fakturereringen av dessa tjänster har tillkommit. Man skriver ”fel” belopp. ”Både beställare och utförare tjänar”. Man skriver ”fel” tjänst. ”Båda tjänar”. Fantasin när det gäller fiffel är stor. Samhället förlorar och de sämst ställda som inte har råd med ROT eller RUT förlorar mest. Till slut: Att tro att ”vanligt folk” har råd med läxhjälp för 225 kr/timme visar att man hamnat i riktigt dåligt sällskap och inte alls vet hur ”vanligt folk” har det. Här har vi alltså två artiklar som argumenterar för diametralt motsatta uppfattningar. Vem är saklig? Vem uttrycker sig slagordsmässigt? Vem ska du tro på?
Det blir värre
RUT-avdraget kan även användas till att anställa bartender och kock i hemmet till fester. Så här kommenterar finansminister Anders Borg (M), här och här. detta:
”– Tanken är att det här ska skapa förutsättningar att det här ska leda till att fler kommer i arbete, och kanske till och med underlätta livspusslet. Då kan man inte göra skillnad mellan städning eller om någon får för sig att anställa en bartender.”
Här behövs inga motargument. Om inte det här är ett ”politiskt självmål”, så vet jag inte hur ett sådant ser ut. Klarar moderaterna även efter detta uttalande att locka hela 1/3 av väljarkåren? Väljarstödet borde sjunka. Endast väljare som själva har råd att betala sin egen eventuella hjärttransplantation borde i fortsättningen rösta moderat.
(S)-kompromissen
Så här skrev socialdemokraterna 2009:
”Subventionerna till hushållsnära tjänster bör
avskaffas. Det finns ingen anledning att den som
anlitar städhjälp hemma ska betala mindre till den
sociala välfärden än den som städar själv.”
(Hämtat ur ”Framtidens
skatter
för framtidens välfärd”,
Arbetarrörelsens Tankesmedjas skatteutredning
av Anne-Marie Lindgren)
Så här låter det i dag:
”– Rut är för generöst i dag när det gäller hur mycket man får dra av för, och då uppstår för sånt här. Företag tänjer på gränserna. Därför vill vi halvera taket för rut.” (Leif Jacobsson (S))
Socialdemokraterna borde klarlägga sina värderingar och våga hävda dessa utan hänsyn till vad man tror att ”mittenväljarna” tycker. Jag tror att man skulle bli positivt överraskad över utfallet i opinionen. En del var bättre förr. Eftersom politikerna ju inte kan bli bättre måste det ju vara vi, folket, som var bättre förr. Det är inte alls så som man brukar säga att vi har de politiker vi förtjänar. Sanningen,à la Brecht, är värre, mycket värre:
Vi, det usla folket, har inte gjort oss förtjänta av våra utomordentliga politiker.
I mitten av november månad 2012 genomfördes de största, över nationsgränserna koordinerade, strejkerna någonsin i Europa. Strejkernas mål: att protestera mot ”Trojkans” åtstramningspolitik. Du kan läsa om strejken här på Z-net, här från Reuters, här i New York Times, här i The Telegraph och här i Namibia! Nu några frågor:
Har våra svenska media skött sig?
Om inte. Varför?
Har LO och våra övriga fackförbund skött sig?
Om inte. Varför?
Klimatet
Besvärliga problem kan man tiga ihjäl. När det gäller sådant där vi inte kan göra något är detta en klok strategi. Det är till exempel ingen stor idé att grubbla för mycket på det faktum att vi alla ska dö. Klimathotet tegs ihjäl i presidentvalskampanjen i USA. Forskarna säger att detta hot är mycket värre än de någonsin föreställt sig. Hur reagerar vi optimister som tror att det går att göra något när vi ser två presidentkandidater tävla om vem som borrar mest efter olja! Ger vi upp? Nej, men det blev svårare att tro på en lösning.
Den ekonomiska krisen
Jämfört med klimathotet är den ekonomiska krisen ett mindre problem. Ekonomen Klas Eklund tolkade Sovjetunionens fall som ett bevis på att kapitalismen segrat! I bara förbifarten slängde man också de nordiska välfärdstaterna på soptippen. 2008, efter flera kriser dessförinnan, kraschade den oreglerade marknadsekonomin. Slutsatsen att den oreglerade marknadsekonomin (”kapitalismen”) bevisat att den inte fungerar är näraliggande. Slutsatsen blir att vi inte ska ha planekonomi och inte heller oreglerad marknadsekonomi utan det vi hade i de nordiska välfärdsstaterna: en reglerad marknadsekonomi. Vi verkar ha slängt ut barnet med badvattnet. Att alla avregleringar, utförsäljningar och ”konkurrensutsättningar” har lett till försämringar måste man vara blind för att inte se. Att globaliseringen gör regleringar svårare får inte oss att ge upp. Gör som Peter Wolodarski här: läs Paul Krugman, boken ”End This Depression Now!”, eller hans blogg här.
Fler frågor
Varför håller svenska media, svenska politiker och svenska fackföreningsledare så tyst om den största strejken i mannaminne? Varför är det så tyst om hur Island kom ur sin ”skuldkris”? Varför är det så tyst om den politiska utvecklingen i Syd-Amerika? Varför har ingen av våra inhemska politiker något som ens kan liknas vid en uppfattning i någon enda utrikespolitisk fråga? Varför låter våra politiska partiers ”utspel” som något de hämtat direkt från en reklambyrå? Varför kommenterar våra journalister politikernas utspel som om det vore ett just ett spel, utan politiskt innehåll, det rör sig om? Om alla journalister sitter på läktaren och kommenterar matchen (politiken) på arenan och vi åskådare ser att planen i själva verket är tom och att ingen match pågår - hur levande är då vår demokrati? Och är det inte bättre att i det läget tiga och blunda? Om vi, som lämlar, marscherar mot ett klimatstup och ett ekonomiskt stup, är det inte bäst att vi tiger och inte stör? Sch – sch -sch. Sov nu sovande folk.
Arbetslösheten kan ses som antingen ett strukturellt problem i samhället eller som ett tillkortakommande hos individen. I det senare fallet uppmanar man, med en överhetsattityd, individen att (eventuellt med hjälp av en jobbcoach) själv se till att få arbete. Man betonar den arbetslöses skyldighet att ta erbjudet arbete även om det innebär att flytta. Denna politik är inte ny. Många har redan bott i husvagn vid arbetsplatsen och månadspendlat hem till familjen. Om man vore politiker och inte överhet skulle man försöka lösa detta problem på ett mänskligare vis. Inte genom förlängd a-kassa eller sjukskrivning utan genom arbetsmarknadspolitik. Samhället är inte färdigt ens i Norrland. Det finns järnvägar och vägar att underhålla och bygga ut. IT-lösningar på företag och myndigheter att se över. En sådan politik är möjlig att föra, speciellt om man kallar sig för socialdemokrat. Individens vilja att arbeta behöver inte och ska inte ifrågasättas. Om man är socialdemokrat, och inte överhet, ser man sig inte nödsakad att i onödan påpeka
”…din skyldighet att arbeta när du får möjligheten igen.”
Citatet är hämtat ur en artikel där ”socialdemokraterna” presenterar ”en ny strategi” för partiet. Är man socialdemokrat tror man människor om att vilja arbeta. Att misstro oss på den punkten och komma med onödiga pekpinnar tycker vi är oförskämt. Något vi väntar oss från Moderaterna. Läs ”Det sovande folket” av Reinfeldt där vår statsminister betonar samma sak. Han skriver där att om man inte tar anvisat arbete ska man inte vänta sig samhällets stöd. Det är en av de mest groteska och hårdhjärtade åsikterna i Reinfeldts pamflett. Att nu se ”socialdemokrater” nästan ordagrant upprepa vår nyliberala statsministers ord är skrämmande.
En aktiv arbetsmarknadspolitik där samhället till och med tar lån för infrastruktursatsningar skulle stärka vår sviktande ekonomi. Vi och Europa kan inte spara oss ur krisen! Alternativt kan man ha åsikten att en aktiv arbetsmarknadspolitik förgäves försöker förhindra de nödvändiga strukturomvandlingarna. Låt marknaden styra! Inte politiken. Om det är nödvändigt att landet norr om Stureplan avfolkas så får det bli så. Den åsikten är helt OK, men inte om man kallar sig socialdemokrat! Det finns redan flera partier i Alliansen som betonar individens skyldighet att arbeta, lära sig svenska och allt vad de i sin överhetsattityd hittar på. Arbeta tills du stupar-linjen. Vi behöver inte ett sådant parti till.
Osaklig utvikning
Ingen kan ha undgått att märka hur man i TV-reklam använder vissa dialekter för att ge ett trovärdigt och ”rejält” intryck. Dalmål går bra. Pitmål och lulemål också. Liksom gotländska. Östgötska och dialekter från ”gnällbältet” undviker man. Har politiken blivit lika ytlig? Har SAP:s val av partiledare skett av samma skäl? Löfven ska visa sig norrländskt trygg och rejäl och prata om ”ordning och reda”. Stureplans-sossarna styr i bakgrunden. Är det så illa? Nej det vill vi inte tro. Vi tror på våra politiker även om de inte tror på oss
En ursäkt är på plats. Undertecknad trodde att Gunnar Hökmark framförde ett argument uttänkt av honom själv. Det var fel. Han framförde två vanliga standardargument. För det första: De som tillhandahåller läroböcker, mediciner etcetera kan gå med vinst. De som undervisar eller vårdar tillåts inte göra detta. Man förstår inte eller låtsas inte förstå skillnaden mellan verksamheterna! I artikeln avstår ”han” (Timbro) från att ta till det feministiska perspektivet (”det duger minsann med vinster i mansdominerade branscher”). Något man aldrig underlåter när den som får underteckna artikeln är kvinna. Propaganda ska vara trovärdig. I vad mån riskkapitalistbolag är kvinnodominerade vet jag inte. För det andra: att avskaffa vinstdrivande verksamhet skulle påverka många människor. Naturligtvis skrämmer man opinionen med att en sådan omställning skulle ske bryskt och ställa till stora besvär! Alltså är det omöjligt. Sedan kom Hökmark med ytterligare ett argument som var så korkat att jag trodde att han kommit på det alldeles själv: ”Förbjuder man vinstdrivande företag i välfärden hotas all företagsamhet i samhället!” Där misstog jag mig.
Timbro
I en artikel publicerad den 14: november förklarar Karin Svanborg-Sjövall, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, att ”välfärden är bara första stoppet”. Det som väntar är ”statssocialism” där allt fler områden undandras marknadsekonomin! I andra artiklar jämför man med ”kosackvalet” (Widar Andersson) och slaget om löntagarfonderna. Skulle vinster i välfärden förbjudas skulle beskedet komma ”över en natt”. Förstås. En så överdriven och vulgär propaganda är länge sedan man såg. Alltså: Mycket står på spel. Men det måste kännas konstigt för Hökmark att sätta sitt namn under en artikel beställd av andra.
Följande sanna historia kan kanske få någon att förstå varför rubriken är sann:
Kommersialiserad sjukvård
En äldre, svårt sjuk, kvinna åkte för att, under en sista resa, hälsa på sina vuxna barn i två olika ”u-länder”. Dessa hade rotat sig där och kvinnan ville se barnen i deras nya verklighet. Då hon var svårt sjuk tog hon extra bra sjukförsäkringar. Det visade sig klokt. Hon behövde sjukhusvård i de båda länder hon besökte. Hon fick denna på huvudstädernas bästa sjukhus. Enkelrum. Privat sköterska. Menymatsedel. Amerikanska läkare och en utrustning och lokalstandard som vi i Sverige bara kan drömma om. Hon kom sedan hem och dog en kort tid därefter på ett svenskt sjukhus. Hennes två barn kom då till hemlandet och berättade följande: De föredrog vår ”kommunalgrå” svenska sjukvård framför den vård mamman fått i deras nya hemländer. Varför? Jo, förklaringen var att man i dessa länder tillät vinster i vården. Barnen kunde därför aldrig lita på att sjukhuset alltid hade mammans bästa för ögonen. Misstanken att man mjölkade försäkringen på pengar ibland fanns alltid där. Hemma i Sverige kunde man lita på att allt som gjordes, gjordes för mammans bästa och ingenting annat!
Slutsatser
I alla relationer människor emellan där någon form av kärlek (i vid mening) förekommer förstör vinster kvaliteten! Du kan inte köpa sann vänskap! Inte riktig kärlek! Och inte heller bra välfärdstjänster. Allt detta går att köpa, men inte om du vill ha bra kvalitet! Om man alls ska diskutera kvaliteten på välfärdstjänsterna är det därför viktigt att diskutera ägarformen. Alla förespråkare för vinster i välfärden betonar motsatsen och vill inte diskutera denna fråga. Naturligtvis beror detta på att de förstått det samband som finns mellan dålig kvalitet och välfärd driven av bolag med vinstmotiv. Frasen: ”Det viktiga är inte att diskutera ägarformer utan kvaliteten” är ett säkert tecken på att du har med en lobbyist att göra.
Umgås man bara med andra moderater i Stockholm upplever man helt säkert RUT-avdraget som en ”hejdundrande succé”. Statistik, 
